Söndags-tradition
Varje helg brukar jag klippa Felixs naglar och varje helg vill Felix få sina naglar målade. Det som började som en "muta" för att få klippa har nu blivit till en vana och tradition. Felix får naglarna klippta, nagellack väljs och medans hans torkar så blir jag rastlös och målar mina. Jag är egentligen inget fan av nagellack då jag tycker det är snyggt i en halv dag och sedan börjar det skavas av. Dessutom stör jag mig på det om det inte matchar kläderna. Så allt som oftast åker nagellacket av samma kväll eller dagen efter och sen får de vara tills det är dags att klippa naglar på lillskiten igen.
Lyckligtvis har ingen på förskolan retat Felix än. Inte vad jag vet i alla fall. Det gör mig lättad. Å andra sidan kommer han att bli mer och mer identifierad som "kille" ju äldre han blir. Det knyter sig lite i magen på mig när jag tänker på det. Jag vill att Felix ska få vara Felix, inte bara en "kille". Han är mer än bara de tillskrivna egenskaper som de flesta av oss automatiskt associerar till pojkar. Han är (förhållandevis) lugn, klok, stillsam och mjuk i sin person. Typiska "flick"-egenskaper med andra ord. Jag vill att han behåller dem och får vara sån utan att någon förstör det med "Boys will be boys" och "Det där är ju bara för fliiiickor!". Nej tack. Felix kommer aldrig att få rättfärdiga ett dåligt beteende med att han är en kille. Aldrig.
Epidemisk hjärnhinneinflammation
Är det något jag är rädd för så är det galopperande sjukdomar med dödliga utgång. Jag får ont i magen när jag läser den här artikeln http://mobil.aftonbladet.se/nyheter/article15526614.ab om ett barn som fått epidemisk hjärnhinneinflammation och dött. Det mest fruktansvärda som kan hända och en förälders största rädsla.
Direkt börjar min hjärna arbeta: Vad har vi gjort idag, var har vi varit, såg någon sjuk ut?
Risken är väldigt liten att Felix varit uppe i någon som bär på smittan och blivit smittad. Men ändå. Jag blir skiträdd. Mot det här räcker inget immunförsvar i världen.
Bully
Efter att ha läst Malin Wollins krönika angående dokumentären Bully ( http://mobil.aftonbladet.se/wendela/kronikorer/malinwollin/article15513894.ab?partner=wwwredirect ) som tydligen har visats på SVT i veckan så surfade jag in på SVTPlay med mobilen. 1.5 timme satt jag med telefonen under näsan och kunde inte sluta titta.
Det var hemskt, sorgligt, vedervärdigt och ofattbart! Barn som ger sig på andra barn fysiskt men framför allt psykiskt. Barn som valt att ta sina egna liv på grund av mobbningen. Mobbning som ingen vuxen i skolvärlden verkar vilja ta till sig och erkänna. "Boys will be boys" och "Kids mocks each other sometimes, I'm sure they didn't meen it". Det är skrämmande och obehagligt! När vice rektorn på en skola tycker sig ha gjort en insats för Alexs skull bara för att mobbaren inte satt sig på hans huvud igen. Att han slår honom, retar honom, sticker pennor i honom och benämner honom som "Fishface" verkar vara okej.
Jag grät när jag såg den. Gömde mig i sovrummet för att tårarna inte kunde sluta rinna, jag ville inte att Felix skulle se det. Han är för liten. Vi pratade däremot om det när jag sett filmen. Om vikten av att vara snäll mot andra barn, att inte utestänga något barn och att säga nej när någon är dum mot honom eller mot någon annan. Som 4-åring blir det väldigt basala och enkla termer men ändock ett livsviktigt ämne att hålla vid liv. Att alla är lika värda, alla får vara med och att säga förlåt till varandra. Barn blir osams och barn gör dumma saker mot varandra och det är vår förbannade plikt som vuxna att säga ifrån och att visa att det inte är okej. För om ingen säger något, då är det ju okej?
Det gör riktigt ont i mig att se sekvenserna om Alex, den fine lille pojken som inte "passar in" och som får utstå vidriga mängder mobbning. Berättelserna om Ty och Tyler, som tog livet av sig skär i hjärtat och jag önskar att skolvärlden hade tagit problemen på allvar.
Filmen är inspelad i USA men det gör den inte mindre aktuell för oss här i Sverige. Vi måste prata om mobbning, vi måste lära våra barn att man aldrig får vara elak mot andra barn. Att man aldrig, aldrig, aldrig får mobba ett barn. Det är vår jävla skyldighet!
Gruppen Stand For The Silent bildades av Ty Smalleys föräldrar och finns på Facebook, gå med och visa ert stöd.
Och glöm inte bort, det är vi föräldrar som är ytterst ansvariga för vad våra barn gör! Prata med dem!
Här har ni länken till dokumentären. Det finns INGA ursäkter för att inte se den. Öppna ögonen för våra barns verklighet. Vet du vad ditt barn gjorde i skolan/förskolan idag?
http://webb-tv.nu/bully-svt-play-dox-dokumentar/
Varje helg brukar jag klippa Felixs naglar och varje helg vill Felix få sina naglar målade. Det som började som en "muta" för att få klippa har nu blivit till en vana och tradition. Felix får naglarna klippta, nagellack väljs och medans hans torkar så blir jag rastlös och målar mina. Jag är egentligen inget fan av nagellack då jag tycker det är snyggt i en halv dag och sedan börjar det skavas av. Dessutom stör jag mig på det om det inte matchar kläderna. Så allt som oftast åker nagellacket av samma kväll eller dagen efter och sen får de vara tills det är dags att klippa naglar på lillskiten igen.
Lyckligtvis har ingen på förskolan retat Felix än. Inte vad jag vet i alla fall. Det gör mig lättad. Å andra sidan kommer han att bli mer och mer identifierad som "kille" ju äldre han blir. Det knyter sig lite i magen på mig när jag tänker på det. Jag vill att Felix ska få vara Felix, inte bara en "kille". Han är mer än bara de tillskrivna egenskaper som de flesta av oss automatiskt associerar till pojkar. Han är (förhållandevis) lugn, klok, stillsam och mjuk i sin person. Typiska "flick"-egenskaper med andra ord. Jag vill att han behåller dem och får vara sån utan att någon förstör det med "Boys will be boys" och "Det där är ju bara för fliiiickor!". Nej tack. Felix kommer aldrig att få rättfärdiga ett dåligt beteende med att han är en kille. Aldrig.
Epidemisk hjärnhinneinflammation
Är det något jag är rädd för så är det galopperande sjukdomar med dödliga utgång. Jag får ont i magen när jag läser den här artikeln http://mobil.aftonbladet.se/nyheter/article15526614.ab om ett barn som fått epidemisk hjärnhinneinflammation och dött. Det mest fruktansvärda som kan hända och en förälders största rädsla.
Direkt börjar min hjärna arbeta: Vad har vi gjort idag, var har vi varit, såg någon sjuk ut?
Risken är väldigt liten att Felix varit uppe i någon som bär på smittan och blivit smittad. Men ändå. Jag blir skiträdd. Mot det här räcker inget immunförsvar i världen.
Bully
Efter att ha läst Malin Wollins krönika angående dokumentären Bully ( http://mobil.aftonbladet.se/wendela/kronikorer/malinwollin/article15513894.ab?partner=wwwredirect ) som tydligen har visats på SVT i veckan så surfade jag in på SVTPlay med mobilen. 1.5 timme satt jag med telefonen under näsan och kunde inte sluta titta.
Det var hemskt, sorgligt, vedervärdigt och ofattbart! Barn som ger sig på andra barn fysiskt men framför allt psykiskt. Barn som valt att ta sina egna liv på grund av mobbningen. Mobbning som ingen vuxen i skolvärlden verkar vilja ta till sig och erkänna. "Boys will be boys" och "Kids mocks each other sometimes, I'm sure they didn't meen it". Det är skrämmande och obehagligt! När vice rektorn på en skola tycker sig ha gjort en insats för Alexs skull bara för att mobbaren inte satt sig på hans huvud igen. Att han slår honom, retar honom, sticker pennor i honom och benämner honom som "Fishface" verkar vara okej.
Jag grät när jag såg den. Gömde mig i sovrummet för att tårarna inte kunde sluta rinna, jag ville inte att Felix skulle se det. Han är för liten. Vi pratade däremot om det när jag sett filmen. Om vikten av att vara snäll mot andra barn, att inte utestänga något barn och att säga nej när någon är dum mot honom eller mot någon annan. Som 4-åring blir det väldigt basala och enkla termer men ändock ett livsviktigt ämne att hålla vid liv. Att alla är lika värda, alla får vara med och att säga förlåt till varandra. Barn blir osams och barn gör dumma saker mot varandra och det är vår förbannade plikt som vuxna att säga ifrån och att visa att det inte är okej. För om ingen säger något, då är det ju okej?
Det gör riktigt ont i mig att se sekvenserna om Alex, den fine lille pojken som inte "passar in" och som får utstå vidriga mängder mobbning. Berättelserna om Ty och Tyler, som tog livet av sig skär i hjärtat och jag önskar att skolvärlden hade tagit problemen på allvar.
Filmen är inspelad i USA men det gör den inte mindre aktuell för oss här i Sverige. Vi måste prata om mobbning, vi måste lära våra barn att man aldrig får vara elak mot andra barn. Att man aldrig, aldrig, aldrig får mobba ett barn. Det är vår jävla skyldighet!
Gruppen Stand For The Silent bildades av Ty Smalleys föräldrar och finns på Facebook, gå med och visa ert stöd.
Och glöm inte bort, det är vi föräldrar som är ytterst ansvariga för vad våra barn gör! Prata med dem!
Här har ni länken till dokumentären. Det finns INGA ursäkter för att inte se den. Öppna ögonen för våra barns verklighet. Vet du vad ditt barn gjorde i skolan/förskolan idag?
http://webb-tv.nu/bully-svt-play-dox-dokumentar/
Är det något jag är rädd för så är det galopperande sjukdomar med dödliga utgång. Jag får ont i magen när jag läser den här artikeln http://mobil.aftonbladet.se/nyheter/article15526614.ab om ett barn som fått epidemisk hjärnhinneinflammation och dött. Det mest fruktansvärda som kan hända och en förälders största rädsla.
Direkt börjar min hjärna arbeta: Vad har vi gjort idag, var har vi varit, såg någon sjuk ut?
Risken är väldigt liten att Felix varit uppe i någon som bär på smittan och blivit smittad. Men ändå. Jag blir skiträdd. Mot det här räcker inget immunförsvar i världen.
Bully
Efter att ha läst Malin Wollins krönika angående dokumentären Bully ( http://mobil.aftonbladet.se/wendela/kronikorer/malinwollin/article15513894.ab?partner=wwwredirect ) som tydligen har visats på SVT i veckan så surfade jag in på SVTPlay med mobilen. 1.5 timme satt jag med telefonen under näsan och kunde inte sluta titta.
Det var hemskt, sorgligt, vedervärdigt och ofattbart! Barn som ger sig på andra barn fysiskt men framför allt psykiskt. Barn som valt att ta sina egna liv på grund av mobbningen. Mobbning som ingen vuxen i skolvärlden verkar vilja ta till sig och erkänna. "Boys will be boys" och "Kids mocks each other sometimes, I'm sure they didn't meen it". Det är skrämmande och obehagligt! När vice rektorn på en skola tycker sig ha gjort en insats för Alexs skull bara för att mobbaren inte satt sig på hans huvud igen. Att han slår honom, retar honom, sticker pennor i honom och benämner honom som "Fishface" verkar vara okej.
Jag grät när jag såg den. Gömde mig i sovrummet för att tårarna inte kunde sluta rinna, jag ville inte att Felix skulle se det. Han är för liten. Vi pratade däremot om det när jag sett filmen. Om vikten av att vara snäll mot andra barn, att inte utestänga något barn och att säga nej när någon är dum mot honom eller mot någon annan. Som 4-åring blir det väldigt basala och enkla termer men ändock ett livsviktigt ämne att hålla vid liv. Att alla är lika värda, alla får vara med och att säga förlåt till varandra. Barn blir osams och barn gör dumma saker mot varandra och det är vår förbannade plikt som vuxna att säga ifrån och att visa att det inte är okej. För om ingen säger något, då är det ju okej?
Det gör riktigt ont i mig att se sekvenserna om Alex, den fine lille pojken som inte "passar in" och som får utstå vidriga mängder mobbning. Berättelserna om Ty och Tyler, som tog livet av sig skär i hjärtat och jag önskar att skolvärlden hade tagit problemen på allvar.
Filmen är inspelad i USA men det gör den inte mindre aktuell för oss här i Sverige. Vi måste prata om mobbning, vi måste lära våra barn att man aldrig får vara elak mot andra barn. Att man aldrig, aldrig, aldrig får mobba ett barn. Det är vår jävla skyldighet!
Gruppen Stand For The Silent bildades av Ty Smalleys föräldrar och finns på Facebook, gå med och visa ert stöd.
Och glöm inte bort, det är vi föräldrar som är ytterst ansvariga för vad våra barn gör! Prata med dem!
Här har ni länken till dokumentären. Det finns INGA ursäkter för att inte se den. Öppna ögonen för våra barns verklighet. Vet du vad ditt barn gjorde i skolan/förskolan idag?
http://webb-tv.nu/bully-svt-play-dox-dokumentar/
Efter att ha läst Malin Wollins krönika angående dokumentären Bully ( http://mobil.aftonbladet.se/wendela/kronikorer/malinwollin/article15513894.ab?partner=wwwredirect ) som tydligen har visats på SVT i veckan så surfade jag in på SVTPlay med mobilen. 1.5 timme satt jag med telefonen under näsan och kunde inte sluta titta.
Det var hemskt, sorgligt, vedervärdigt och ofattbart! Barn som ger sig på andra barn fysiskt men framför allt psykiskt. Barn som valt att ta sina egna liv på grund av mobbningen. Mobbning som ingen vuxen i skolvärlden verkar vilja ta till sig och erkänna. "Boys will be boys" och "Kids mocks each other sometimes, I'm sure they didn't meen it". Det är skrämmande och obehagligt! När vice rektorn på en skola tycker sig ha gjort en insats för Alexs skull bara för att mobbaren inte satt sig på hans huvud igen. Att han slår honom, retar honom, sticker pennor i honom och benämner honom som "Fishface" verkar vara okej.
Jag grät när jag såg den. Gömde mig i sovrummet för att tårarna inte kunde sluta rinna, jag ville inte att Felix skulle se det. Han är för liten. Vi pratade däremot om det när jag sett filmen. Om vikten av att vara snäll mot andra barn, att inte utestänga något barn och att säga nej när någon är dum mot honom eller mot någon annan. Som 4-åring blir det väldigt basala och enkla termer men ändock ett livsviktigt ämne att hålla vid liv. Att alla är lika värda, alla får vara med och att säga förlåt till varandra. Barn blir osams och barn gör dumma saker mot varandra och det är vår förbannade plikt som vuxna att säga ifrån och att visa att det inte är okej. För om ingen säger något, då är det ju okej?
Det gör riktigt ont i mig att se sekvenserna om Alex, den fine lille pojken som inte "passar in" och som får utstå vidriga mängder mobbning. Berättelserna om Ty och Tyler, som tog livet av sig skär i hjärtat och jag önskar att skolvärlden hade tagit problemen på allvar.
Filmen är inspelad i USA men det gör den inte mindre aktuell för oss här i Sverige. Vi måste prata om mobbning, vi måste lära våra barn att man aldrig får vara elak mot andra barn. Att man aldrig, aldrig, aldrig får mobba ett barn. Det är vår jävla skyldighet!
Gruppen Stand For The Silent bildades av Ty Smalleys föräldrar och finns på Facebook, gå med och visa ert stöd.
Och glöm inte bort, det är vi föräldrar som är ytterst ansvariga för vad våra barn gör! Prata med dem!
Här har ni länken till dokumentären. Det finns INGA ursäkter för att inte se den. Öppna ögonen för våra barns verklighet. Vet du vad ditt barn gjorde i skolan/förskolan idag?
http://webb-tv.nu/bully-svt-play-dox-dokumentar/
