Vuxna människors empatiska oförmåga?
Okej, nu har jag stört mig på det här länge och måste få ur det ur systemet. Folks ointresse och bristande engagemang om samhällets barn och unga.
Irritationen hos mig ökade markant när jag, i samband med Metros artikelserie Hjälp ett barn http://www.metro.se/tema/hjalp-ett-barn/ , gjorde ett antal inlägg på Facebook och på Twitter där jag uppmanade att läsa om det och engagera sig i det, i några inlägg länkade jag även om hur man kunde hjälpa till samt hur man kunde skänka pengar enkelt genom ett SMS. På sin höjd var det en eller två som "gillade" inläggen jag hade postat. Vad det nu fanns att gilla med det hela. Nå väl, det som retade upp mig var att jag under de här dagarna även postade en bild på min son, en typisk "Titta, vilken unge jag har"-bild och den genererade, i runda slängar, 20 personer som gillade och lika många som kommenterade. Vad är det för fel på folk?!
Det är förvisso ett känt faktum att personer har lättare att bry sig om och engagera sig i sin närmsta omgivning. Men, jag förstår inte tankebanan. Hur man kan välja att inte se, läsa eller bli upprörda över att 50 000 barn i Stockholm lever i fattigdom med allt vad det innebär med social utslagning, hungriga magar och drömmar om saker och upplevelser som andra barn tar för givet. När barnets högsta dröm är att mamma ska få ett jobb så att hon blir glad igen och har råd att låta sitt barn spela ishockey. Hur kan sådan information gå obemärkt förbi? Jag förstår inte, och jag vill heller inte förstå varför folk hellre lägger sin energi på att måla naglarna, diskutera senaste nöjesnytt, gå på gym och ser ut som fågelholkar när man tar upp ämnet barnfattigdom. Vuxna människor som själva har barn i olika åldrar. De, om några, borde verkligen känna med barnen som lever i fattigdom. Reagera, engagera sig. Men istället väljar man att återgå till sin bubbla och fundera över vilken semester man ska åka på i sommar. Jag föraktar er. Jag vill inte leva i ett samhälle där man inte engagerar sig och jag vill inte heller att Felix ska växa upp i mentaliteten "Så länge vi har det bra och bättre så skiter jag i hur andra har det".
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Bara att erkänna och se problemet är ett steg i rätt riktning. Att skänka pengar, diskutera problemet, lämna in gamla kläder och saker ytterliggare ett steg. Att engagera sig ideéllt och politiskt för att få till en förändring det ultimata steget.
Senaste inläggen
Kategorier
Arkiv
Okej, nu har jag stört mig på det här länge och måste få ur det ur systemet. Folks ointresse och bristande engagemang om samhällets barn och unga.
Irritationen hos mig ökade markant när jag, i samband med Metros artikelserie Hjälp ett barn http://www.metro.se/tema/hjalp-ett-barn/ , gjorde ett antal inlägg på Facebook och på Twitter där jag uppmanade att läsa om det och engagera sig i det, i några inlägg länkade jag även om hur man kunde hjälpa till samt hur man kunde skänka pengar enkelt genom ett SMS. På sin höjd var det en eller två som "gillade" inläggen jag hade postat. Vad det nu fanns att gilla med det hela. Nå väl, det som retade upp mig var att jag under de här dagarna även postade en bild på min son, en typisk "Titta, vilken unge jag har"-bild och den genererade, i runda slängar, 20 personer som gillade och lika många som kommenterade. Vad är det för fel på folk?!
Det är förvisso ett känt faktum att personer har lättare att bry sig om och engagera sig i sin närmsta omgivning. Men, jag förstår inte tankebanan. Hur man kan välja att inte se, läsa eller bli upprörda över att 50 000 barn i Stockholm lever i fattigdom med allt vad det innebär med social utslagning, hungriga magar och drömmar om saker och upplevelser som andra barn tar för givet. När barnets högsta dröm är att mamma ska få ett jobb så att hon blir glad igen och har råd att låta sitt barn spela ishockey. Hur kan sådan information gå obemärkt förbi? Jag förstår inte, och jag vill heller inte förstå varför folk hellre lägger sin energi på att måla naglarna, diskutera senaste nöjesnytt, gå på gym och ser ut som fågelholkar när man tar upp ämnet barnfattigdom. Vuxna människor som själva har barn i olika åldrar. De, om några, borde verkligen känna med barnen som lever i fattigdom. Reagera, engagera sig. Men istället väljar man att återgå till sin bubbla och fundera över vilken semester man ska åka på i sommar. Jag föraktar er. Jag vill inte leva i ett samhälle där man inte engagerar sig och jag vill inte heller att Felix ska växa upp i mentaliteten "Så länge vi har det bra och bättre så skiter jag i hur andra har det".
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Bara att erkänna och se problemet är ett steg i rätt riktning. Att skänka pengar, diskutera problemet, lämna in gamla kläder och saker ytterliggare ett steg. Att engagera sig ideéllt och politiskt för att få till en förändring det ultimata steget.
Irritationen hos mig ökade markant när jag, i samband med Metros artikelserie Hjälp ett barn http://www.metro.se/tema/hjalp-ett-barn/ , gjorde ett antal inlägg på Facebook och på Twitter där jag uppmanade att läsa om det och engagera sig i det, i några inlägg länkade jag även om hur man kunde hjälpa till samt hur man kunde skänka pengar enkelt genom ett SMS. På sin höjd var det en eller två som "gillade" inläggen jag hade postat. Vad det nu fanns att gilla med det hela. Nå väl, det som retade upp mig var att jag under de här dagarna även postade en bild på min son, en typisk "Titta, vilken unge jag har"-bild och den genererade, i runda slängar, 20 personer som gillade och lika många som kommenterade. Vad är det för fel på folk?!
Det är förvisso ett känt faktum att personer har lättare att bry sig om och engagera sig i sin närmsta omgivning. Men, jag förstår inte tankebanan. Hur man kan välja att inte se, läsa eller bli upprörda över att 50 000 barn i Stockholm lever i fattigdom med allt vad det innebär med social utslagning, hungriga magar och drömmar om saker och upplevelser som andra barn tar för givet. När barnets högsta dröm är att mamma ska få ett jobb så att hon blir glad igen och har råd att låta sitt barn spela ishockey. Hur kan sådan information gå obemärkt förbi? Jag förstår inte, och jag vill heller inte förstå varför folk hellre lägger sin energi på att måla naglarna, diskutera senaste nöjesnytt, gå på gym och ser ut som fågelholkar när man tar upp ämnet barnfattigdom. Vuxna människor som själva har barn i olika åldrar. De, om några, borde verkligen känna med barnen som lever i fattigdom. Reagera, engagera sig. Men istället väljar man att återgå till sin bubbla och fundera över vilken semester man ska åka på i sommar. Jag föraktar er. Jag vill inte leva i ett samhälle där man inte engagerar sig och jag vill inte heller att Felix ska växa upp i mentaliteten "Så länge vi har det bra och bättre så skiter jag i hur andra har det".
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Bara att erkänna och se problemet är ett steg i rätt riktning. Att skänka pengar, diskutera problemet, lämna in gamla kläder och saker ytterliggare ett steg. Att engagera sig ideéllt och politiskt för att få till en förändring det ultimata steget.
Senaste inläggen
Kategorier
Arkiv