Tootzies

Det här med syskon är en diskussion som pågår hemma nu. Det börjar som bli dags att ta ställning nu, Fisen är fyra redan och en riktig sladdis är då inte jag sugen på.

Men, till saken hör att jag tycker att det är astråkigt att vara gravid och jag är heller inte vidare förtjust i bäbisar.

Att vara gravid innebär att man är konstant trött, slut och grymt otymplig. Man blir fet och de sista veckorna klarar man fan knappt att vända sig i sängen utan hjälp. Man har inga kläder att ta på sig och känner sig fet och ful i ungefär 9 månader. Mina höftproblem förvärrades dessutom efter förra gången.

Bäbisar kan väl vara söta ibland men satan. De äter, sover och bajsar. That's it. Och som förälder går man bara runt och väntar; på att hen ska vända sig, sitta, krypa, you name it och man väntar på det. Som om man inte väntat tillräckligt när man var gravid. En bäbis gör liksom inte så mycket, den finns mest bara där och är totalt hjälplös. Visst kan de vara mysiga att hålla i men jag tycker knappt det alla gånger. Jag får ofta påminna mig själv om att man måste titta på och kommentera andras bäbisar, annars glömmer jag lätt bort det och då är man lite konstigt.

Föräldraledigheten vet jag knappt vad jag vill med. Rent egoistiskt så tror jag inte jag vill vara hemma mer än kanske 4 månader först och sedan vara hemma igen efter 1 års-dagen (då det börjar bli ett barn) istället. Med Fisen var jag bara ledig i 1 månad, sedan fortsatte jag ned skolan och började att jobba extra och fick ett heltidsjobb när han var 7 månader. Jag ångrar det idag och inser att jag borde varit hemma mer och på mina villkor. Men tanken att gå hemma i ett svep i minst 6 månader får det att krypa i kroppen på mig. Vad ska jag göra hela dagarna?! Hur ska jag undvika att bli sinnessjuk av tristess?

Nej, kunde man få en 1.5-åring levererad så hade jag inte tvekat en sekund. Barn är skitroliga, men bäbisar och graviditet. Nja.